Men In Black 3 som har världspremiär den 23 maj:
Agenterna J (Will Smith) och K (Tommy Lee Jones) är tillbaka i MEN IN BLACK 3! Tillbaka i tiden… J har sett många oförklarliga saker under sina 15 år med Men in Black men inget, inte ens aliens, gör honom så förvirrad som hans föraktfulla, tystlåtna partner. Men när K’s liv och planetens öde står på spel, måste Agent J resa tillbaka i tiden för att ställa allt till rätta. J upptäcker att det finns hemligheter i universum som K aldrig har berättat om, hemligheter som uppdagas när han slår sig ihop med den unge Agent K (Josh Brolin) för att rädda sin partner, agentfirman och framtiden för mänskligheten.

Info om konserten med Pitbull söndagen den 3 juni på Arenan, Fryshuset: http://www.livenation.se/artist/pitbull-tickets

Kolla in videon:

Nu har du chansen att vinna följande:

1-2:a pris – Två konsertbiljetter, två biobiljetter + Pitbulls senaste album ”Planet Pit” (TVÅ VINNARE)
3-5:e pris – Två biobiljetter + Pitbulls senaste album ”Planet Pit” (TRE VINNARE)
6-10:e pris – Pitbulls senaste album ”Planet Pit” (FEM VINNARE)

Svara på frågan nedan och motivera varför just DU är den som ska vinna.

Tävlingen pågår till och med 23 maj. Vinnarna meddelas per mail eller telefon.

När det snackas om miljöproblem och klimathot är det inte många som tänker på modeindustrin som en bov.
3000 liter vatten. Så mycket behövs det för att framställa ett enda par jeans (om man producerar brallorna på ett traditionellt sätt)
d.brand har sedan starten 2006 haft miljön i åtanke under framställningen av sina jeans, exempelvis tvättas tygerna bara med organiska substanser, bara miljövänliga färger används och de har minskat avsevärt mycket på vattenanvändningen. Miljövänlighet plus jeans kan alltså vara lika med sant!

För första gången någonsin har vinnaren av H&M Design Awards korats. Tävlingen är en sprillans ny tävling för modestudenter med ett inte direkt pjåkigt pris. Vad sägs om 50 000 euro, att få visa sin kollektion på Mercedes-Benz FashionWeek och sist men inte minst – att få ge ut sin kollektion i samarbete med H&M.
Sex finalister från modeskolor i lika många länder valdes ut och vinnaren utsågs av en internationell jury. Så vem vann?

Jo, det gjorde Stine Riis som har pluggat på London College of Fashion och som tog examen 2011. Med sin kollektion vill hon uppmärksamma processen av att designa kläder och samtidigt göra kläder som är bärbara för den kvinnliga kroppen.
En väldigt bra (och fullproppad) visning med en kollektion som känns kvinnlig, elegant och modern!

Cheap Monday fortsätter att skeppa ut press/inköpare/modefolk från Mercedez-Benz FashionWeeks högkvarter vid Berns och Kungsträdgården i Stockholm. Den här gången lastades nästan alla som skulle på visningen in i bussar som dundrade iväg mot Studio Kvarnholmen i Nacka. Förseningen på ungefär  50 minuter till trots, när visningen börjar känner den som har koll på Cheap Monday snabbt igen sig.

Designerna bakom Cheap Monday nämner natur, evolution och österländsk filosofi som inspirationskällor till hösten/vinterns plagg. Flummigt? Tja, det kan tyckas, men med plaggen framför sig känns det realistiskt. Vida byxor, lager på lager, toppar i kimonostil och så vidare. Färgerna går i dova nyanser, precis som det ofta för i höst och vinterkollektioner, med med inslag av starkt grönt och rosa.

Tolv andraårsstudenter från Beckmans College of Design visade under andra dagen av Mercedes-Benz FashionWeek upp sina “halvvägs genom utbildningen”- kreationer.

Varje enskild student visade en egen kollektion, med tre-fem outfits var.  En salig blandning av olika material, tekniker och galet mycket kreativitet syntes på catwalken. Från tröjor du skulle kunna ha på dig en vanlig torsdag till vackert skira klänningar och imponerande hattar. Etno, plast, stickat – kamerorna blixtrade så fort en ny kreation syntes på den vita catwalken. Beckmans materialvisning känns på sätt och vis som ett kvitto på vilket bra modeland Sverige faktiskt är

Just nu befinner sig Studentmagasinets reporter Malin Ljung i Amsterdam för att bevaka en kväll med det danska bandet The Asteroids Galaxy Tour. Samma band som just nu spelar sin låt The Golden Age i Heineken-reklamen.

Bandet är på g med sitt andra album i början av 2012 och har precis avslutat en miniturné i Brasilien och USA. Men igår befann de sig på Club Paradiso i Amsterdam för att spela upp delar av nya albumet för europeisk press och några få lyckligt utvalda fans.

– Det är spännande att spela upp nytt material och se hur fansen reagerar, sa sångerskan Mette Lindberg innan spelningen.

Tillsammans med producenten Lars Iversen utgör hon gruppen och de bildades för fyra år sedan.
Hittills har haft störst framgång med dels låten The Golden Age som spelas i Heineken-reklamen, men även tidigare använts i diverse tv-serier som Mad Men. De har även haft kommersiell framgång med låten Around the Bend som användes i reklamsammanhang när iPod Touch lanserades, och även den har använts i tv-serier som exempelvis Gossip Girl.

– Jag tycker inte att det är en dålig grej att ha med sina låtar i reklamsammanhang eller att man jobbar med ett visst märke. Fotbollsspelare får gratiskläder från sina sponsorer och andra företag har marknadsförts i tv-serier i flera år, så jag förstår inte riktigt varför vi alltid får svara på om det är ok eller inte att få mer framgång via reklamkampanjer, säger Mette.

Hon berättar att hon tillsammans med Lars kollade upp Heineken innan de tackade ja.
– Vi sökte på Youtube och såg att både Jay Z och Brad Pitt varit med tidigare, då var det bara att köra, skrattar hon innan hon fortsätter:
– Om fler folk får upp ögonen för oss genom den reklamen, som dessutom är skitsnygg enligt mig, så är det ingen dålig grej.

Andra albumet Out of Frequency släpps i slutet av januari.
Tills dess kan man öva på att lära sig bandnamnet korrekt.
– Det är ett väldigt långt bandnamn och när man läst det tänker man efter och sen blandar man ändå ihop vilket ord som ska först eller sist, berättar Mette och skrattar.
– Det var en kompis som alltid har galna idéer som alltid velat döpa ett band till just The Asteroids Galaxy Tour. När vi bildade det här bandet kom vi inte på något namn, så till slut frågade vi honom om det var ok att vi använde det namnet, och det var det. Han får dessutom vara med när vi spelar live, så hans dröm om att spela i ett band med det här namnet är nu uppfylld.

Lenny heter egentligen Leonard Albert Kravitz och han är i dagsläget 47 år. Det innebär att det är 22 år sedan som han gav ut sitt första album Let love rule. Sedan dess har han hunnit ge ut ytterligare åtta skivor, skrivit massvis av låtar till artister och band som till exempel Madonna och Aerosmith, samt jobbat upp sitt artistnamn till ett av världens mest etablerade.
Just nu är han aktuell med sitt nionde album Black and White America, men samtidigt som han släpper det tar mycket av hans vakna tid upp av inspelningen av filmen The Hunger Games som är hans första långfilmsroll. Att få till en intervju med Mr Kravitz är nästintill omöjligt, men när vi väl fick ett samtal från honom så var han mer än villig att svara på alla frågor om då, nu och framtiden.

Lenny växte upp i New York tillsammans med mamma Roxie Roker som var skådespelerska och hade en stor roll i 70-talssuccen The Jeffersons, och pappa Sy Kravitz som var nyhetsproducent på tv-kanalen NBC.
Som treåring började Lenny att använda grytor och kastruller som trummor, inspirerad av musiken som spelades i det Kravitz:ka hemmet, bland annat R&B, jazz, opera, gospel och blues. Men det var först när han var tio år och hela familjen flyttade till Los Angeles som han kom i kontakt med rockmusik.
– Jag tyckte att det var så kraftfullt. Jag lyssnade på Led Zeppelin och de sparkade verkligen undan fötterna på mig, jag var helt tagen av deras musik, säger han, fortfarande med en viss begeistrad röst.
I och med flytten till Los Angeles började han i Beverly Hills High School och blev klasskompis med bland andra Saul Hudson, kanske mest känd som gitarristen Slash.
Även om Lenny klarade av skolans alla läxor och prov så växte sig musikintresset allt större.
– Jag spelade en hel del och när jag var 15-16 år flyttade jag hemifrån och bodde i bilar, hos kompisar eller kompisars kompisar. Jag flyttade hemifrån för att det var en svår period, pappa och jag kom inte direkt överens vid den tidpunkten i livet, berättar han.
Att flytta hemifrån och flytta från soffa till soffa var kanske inte det mest stabila livet, men enligt Lenny så hade han det bra ändå och han lyckades dessutom ta sin examen från high school.
Året var då 1982 och Lenny lyckades, trots vissa stridigheter, övertala sin far att betala studiotiden för att han skulle kunna spela in en demoskiva. Den skickades senare ut till skivbolagen som erbjöd honom kontrakt – med ultimatumet om att han var tvungen ändra soundet eftersom de tyckte att det varken lät som en ”vit” eller ”svart” skiva.
Lenny vägrade och beslutade sig för att ge ut skivan på egen hand istället med pappa Sys ekonomiska hjälp. Han hade inte råd att anställa musiker utan fick istället spela alla instrument själv.
– Jag har alltid haft möjligheten att spela instrument och jag älskar det. Det var tur för vid första albumet hade jag inte råd att anställa andra musiker, men å andra sidan så låter det ju verkligen som mitt sound.
Vid den tidpunkten hade han egentligen uppfyllt sin dröm, att ge ut ett album.
– Allt jag ville då var att ge ut ett album, att få turnera och se mer av världen. Att det skulle fortgå så lång tid och bara fortsätta var ingenting jag hade en tanke på. Men som tur är så är jag fortfarande här.

Att summera Lennys karriär från start till slut är mer eller mindre omöjligt att hålla kortfattat. Men han fick genom goda kontakter till slut ett skivkontrakt utan att behöva ändra på sitt sound, och första albumet Let love rule gavs ut den 6 september 1989. Även om recensionerna var något oeniga så var åtminstone fansen överens – de älskade Lenny Kravitz!
Snart åkte Lenny på en klubbturné som följdes upp av att han fick vara förband åt Tom Petty and the Heartbreakers, Bob Dylan och David Bowie.
Sedan dess har Lenny skrivit in sitt namn i världshistorien. Bland annat var han med och skrev Madonnas låt Justify my love 1990, ett år senare producerade han Vanessa Paradis självbetitlade album. Han hann dessutom skriva och spela in sitt andra egna album Mama Said där bland annat låtarna It ain´t over ´til it´s over och Stand by my women finns med.
1993 släpptes skiva nummer tre, Are you gonna go my way och året därpå vann han priset som Årets bästa manliga artist på Brit Awards.
Två år senare var Lenny klar med skiva fyra som döptes till Circus och som innehöll bland annat låtarna Rock and roll is dead och Can´t get you off my mind.
Men det var egentligen med skiva nummer fem, som även döptes till 5, som han klargjorde att han inte var en tillfällig stjärna. Bland annat genom att ge ut singeln Fly away som blev en solklar succé. Året var då 1999 och Lenny vann då sin första Grammy för Best male rock vocal performance.
Det var dock bara startskottet då han följande tre år vann ytterligare tre Grammys. År 2000 för The Who-covern American woman. Då släppte han även ett Greatest Hits-album. Singeln Again som återfanns på det albumet gav honom ytterligare en Grammy 2001. Samma år som han släppte sitt sjätte album Lenny. Och på den skivan fanns singeln Bank robber man som han skrev efter att polisen i Miami arresterat honom av misstag då de tyckte att han såg ut som en misstänkt bankrånare. Albumet lyckades även belöna honom med en fjärde Grammy.
2004 kom sjunde albumet Baptism. Och fyra år efter det kom album nummer åtta i ordningen, It is time for a love revolution.
Nu är året 2011 och han har precis släppt sitt nionde album Black and White America. De två singlarna Come on get it och Stand har redan släppts och Lenny är själv nöjd med resultatet, samtidigt som han påpekar att han trots tidigare framgång absolut inte känner någon press på sig.
– Ärligt talat så kommer musiken helt naturligt utan någon prestationsångest. Jag är otroligt nöjd med det och jag har jobbat med skivan på och av under två års tid.
Hur gör du för att utveckla dig?
– Det är helt naturligt, jag gör aldrig något två gånger och när jag har gjort något så känns det inte särskilt inspirerande att göra samma sak igen. Det som inspirerar mig är livet som sker runt omkring mig. Jag tror det går att höra om man lyssnar på mina album, det är olika skeden i mitt liv.
På den här skivan har du med en låt som heter Life ain´t never been better than it is now, så den titeln stämmer alltså överens med ditt liv nu?
– Det är väldigt sant. Jag är i ett skede i livet där allt är förståeligt, jag vet att jag har en hel del bakom mig men även väldigt mycket av liver framför mig. Det känns som att jag har bra perspektiv på saker och ting just nu, allt är fridfullt, accepterat och väldigt trevligt.
Så vad har varit det hårdaste du gått igenom i karriären hittills?
– Det hör inte till karriären, men det jobbigaste jag varit med om har varit när mina föräldrar gick bort. Även om det är en grej som händer förr eller senare har det varit väldigt jobbigt. Som tur är så har jag haft musiken att uttrycka mina känslor genom. Det är en stor resa som går upp och ned hela tiden, både medvind och motgång är delar som gör mig till den jag är.
Du har varit artist i 22 år nu, känns det som så lång tid?
– Ha ha, det är så konstigt! Ibland känns det som att jag släppte mitt första album igår, medan det andra gånger känns som att jag har gjort det här i en evighet. 22 år är väldigt lång tid, men för det mesta känner jag mig väldigt ung och fräsch i det jag gör.
Vad tycker du om all ny musik och nya stilar som kommit under åren som gått?
– Det har varit många bra saker faktiskt. Just nu är det väldigt många nya artister som gör intressanta saker och öppnar upp nya dörrar. Jag tror att det är en reaktion mot all popmusik som tidigare varit så populär, det är intressant att tänka på faktiskt.
Kan du nämna något nytt band som du tycker för musiken framåt i dagsläget?
– Little Dragon! Vänta, är inte de från Sverige?
Det stämmer. Hur började du lyssna på dem?
– Min dotter gillade dem och hade tjatat ett bra tag på att jag skulle lyssna på dem. När jag gjorde det så fastnade jag, de är jättebra. Jag älskar dem verkligen!
Lyssnar du på mer svensk musik?
– Jag vet inte om så många svenska band, men ni svenskar verkar alltid ha ett finger med i bra musik oavsett vad det är. Så har det varit i väldigt många år.
Vad tycker du om dagens rockmusik?
– Det är annorlunda mot hur det var förr, det är en sak som är säker. Den äldre rockstilen existerar fortfarande, samtidigt som det kommer ut en hel del coola saker som är helt nya. Jag tror inte att rockmusiken kommer att försvinna, däremot kommer den säkert att förändras och utvecklas mer.
Du har även skrivit en hel del musik åt andra. Hur skiljer det sig från din egen musik?
– Även när jag skriver åt andra så gör jag det ändå på ett sätt som är som att det vore till mig själv. Samtidigt försöker jag läsa på mycket om artisterna innan och försöker sedan att kanalisera den känsla som jag får av dem. Jag gillar att skriva åt andra, det är roligt, säger han.

Just nu spelar Lenny in långfilmen The Hunger Games, det är dock något han inte får tala om allt för mycket. Redan innan intervjun får vi instruktioner om att det egentligen inte är någon idé att ställa några frågor om filmen. Själv avslöjar Lenny ändå att han gillar det här med att vara skådespelare.
– Det här är definitivt något jag kommer att fortsätta med. Jag gillar att göra något som inte handlar om mig, det handlar om att gestalta något annat.
Men du är även aktuell med ditt album Black and White America, det verkar som att du gillar att ha många bollar i luften?
– Ja, det gör jag. Filmen kommer att visas först i mars nästa år. Just nu så planerar jag även en världsturné med nya albumet, och så jobbar jag med mitt designföretag Kravitz Design som gör att jag just nu planerar en blivande inredningen i en presidentsvit, jag fotograferar en hel del, spelar in film och designar grejer. Det var allt tror jag?
Hur får du tid till att göra allt detta?
– Alltså, jag vet inte hur jag gör för att hinna med allt. Jag bara gör det för att jag tycker att det är roligt och berikar mitt liv.

Text: Malin Ljung
Foto: Dove Shore och Mathieu Bitton

Reeboks sneaker “Classic Leather” har uppdateras och re-designats av tatueringsgänget bakom Salong Betong.
Skillnaden sitter i detaljerna, så som premium skinn, kantdetaljer, ny lätt 3D Lite sula och quiltade paneler, i övrigt liknar de nygamla skorna orginaldojjorna.
Den 6/10 släpps skosamarbetet exklusivt på Caliroots, 33 par kommer att finnas till försäljning. Om det finns några par kvar släpps de även online 22.00 samma kväll, till samma pris, 999 kronor.

Läs mer om skorna här:

http://caliroots.com/sfd/product.asp?id=29320

Är du gammal nog att ha sett Fargo så har du sett Peter Stormare. Där spelar han en blond, storväxt, lugn, fåordig och hyfsat misslyckad halvgangster. Det mesta av detta stämmer bra in på Peter Stormare. Utom kanske blond, misslyckad och halvgangster.
Jägarna 2 är, precis som sin föregångare, regisserad av Kjell Sundvall. Från augusti till november 2010 pågick inspelningarna, något som inte hade blivit fullt så långt om det inte var för det faktum att det är Sverige den spelades in i.
– Det är avtal och det är fackförbund, och visst, det är väl bra, men man hinner ju ingenvart innan det är dags att packa ihop för dagen. Hade det varit i USA hade inspelningen inneburit längre dagar, absolut, berättar Peter på klingande norrländska.

Filmen är inspelad där regissören själv levde och lekte under sin barndoms somrar och mycket av det som syns i filmen känns igen av Peter.
– Det är lite vilda västern över Norrland. Polisen får åka 20 mil enkel resa för att ta upp en anmälan, det är klart att folk löser vissa saker själva. Och Norrland är oerhört charmigt, men det är för jävla mycket mygg.
Hur mycket Norrland är det kvar i dig, efter alla år i USA?
– Jättemycket, och desto mer nu när jag bor utomlands. Då håller man hårt i sina rötter, vilket för mig till stor del är just Norrland. Och det är något magiskt med norra Sverige – skogen, människorna, bergen. Jag gillar det säregna med olika ställen i Sverige, det ska vara skillnad på norr och söder och på Gotland och Småland. Hemorten ska prägla.
Peter är uppväxt i Hälsingland, vilket numer inte är mer än tre timmar från Stockholm med bil. Så var dock inte känslan när Peter växte upp. Då låg Stockholm flera dagar bort, kändes det som. Och det var inte alls som hemma.
Var i USA känner du dig mest harmonisk?
– Jag trivs riktigt bra i LA, faktiskt. Här finns en småstadskänsla, fast det är en storstad. Min känsla av Los Angeles är att staden är som 75 stycken sammanbyggda Överkalix. Jag bor i West Hollywood och där mitt hus ligger låg tidigare ett avokadoplantage. I området bor 24 000 människor och det känns som om alla lägger sig klockan nio och går upp klockan sex och käkar frukost. Här trivs jag och här har jag bott sedan -97. Innan dess var jag 7-8 år i New York, en kul stad, men inte med samma gedigna känsla som här.
Var skådis ditt drömyrke?
– Min dröm var tidigt att flytta till USA, men det vågade jag inte berätta för mina kompisar innan det blev verklighet. Jag ville alltid till USA, visste att jag skulle dit. Till mina föräldrar sa jag att jag skulle bo nära Disneyland och i slutet av 90-talet tog jag dem dit.
Vi hade hela VIP-paketet, guide med mera. När pappa sedan satt där på en bänk fick han en tår i ögat och sa att det var ju precis det här du pratade om när du var liten.
Har din fru varit med dig i Sverige och sett att alla inte är precis som du?
– Ha, jo, det har hon. Min fru är från Tokyo, så att komma upp till Överkalix under filminspelningen var såklart lite speciellt för henne. Samtidigt så var vi där redan för 14 år sedan, och även i Stockholm, men mycket har ändrats sedan dess. Hon älskar Sverige, och även jag tycker att mycket har ändrats till det bättre. Jag menar, jag flyttade till Stockholm redan 1975. Då var utbudet, för att vara en storstad, väldigt begränsat. Nu finns det mer för alla och bättre öppettider. En stad måste leva, och det gör Stockholm nu.
Vem hänger du med när du har ledigt?
– Jag hänger inte med nån, bara med min fru. Jag vill ta det lugnt när jag är ledig, men visst, Jonas Åkerlund och jag kommer bra överens. Vi filmade precis ihop, faktiskt, en musikvideo med hon den där, vad heter hon nu, Christina nånting…
Christina Aguilera?
– Just det ja, så heter hon. Och Maroon 5 var också med.
Har du någon favoritskådis?
– Nja, egentligen inte.
Peter tar en paus, dröjer med svaret och tänker efter.
– Fast Al Pacino skulle kunna vara en av mina favoriter. Vi har lärt känna varandra lite, han kan sin Strindberg och sin Shakespeare. Och Terry Gilliam, han som skrev allt till Monty Python, är helt fantastisk. Han är faktiskt ett geni, det finns inget han inte kan. Johnny Depp är också en person jag beundrar, han är lågmäld och behaglig. Jag gillar de som levererar, inte de som snackar. Då kan vi räkna in Brad Pitt också, han håller en bra profil.
Stämmer den beskrivningen även in på dig?
– Jo det gör väl det. Jag jobbar helst och skulle likaväl som jag är skådespelare kunna jobba som snickare eller inredare, och det kanske jag gör en dag. En av de viktigaste kunskaper jag har fått av livet är att det är omöjligt att planera.
Var tror du att flest ungdomar i Sverige känner igen dig från?
– Prison Break, förmodligen. Samtidigt vill jag uppmana alla unga att se filmen Varg. Den handlar i stora drag om den lilla människans kamp mot den stora och den säger mycket om mitt budskap till unga – skit i allt utom din inre röst. Gå din egen väg, kämpa för din sak. Skit i vad andra tycker är din rätta väg, hitta den själv och följ den.
Som du har gjort?
– Ja, men det är inte alltid lätt. Det kan vara svårt att välja bort det som andra gör, att inte påverkas och följa med strömmen. Men alla behöver inte göra som Svensson gör: var dig själv och sköt dig själv. Dina fingeravtryck är unika och det är du också, tappa inte bort det. I min strävan valde jag bort bilköp, tidigt giftemål, nån jävla mikrovågsugn och lämnade min hemby. Det var min väg och det var kämpigt ibland, men det handlar om att bejaka sig själv.