Shooting Star, Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll och nu även klar för en roll i en Hollywood-film. Tjejen bakom den här prestationen är Alicia Vikander, 23 år gammal och en av Sveriges, och världens, hetaste nykomlingar på vita duken.

Det verkar som att det hänt mycket sedan din långfilmsdebut i Till det som är vackert. Har det varit galet?
– Om jag blickar tillbaka på de senaste två åren så känns det lite galet. Det har hänt så mycket, jag har haft turen att få jobba väldigt mycket och vara aktiv. Jag har mest försökt fokusera på vad som ska hända och det är helt fantastiskt att jag får möjligheten att jobba med det jag brinner för. Jag är lycklig och glad över möjligheterna jag fått.

Kan du berätta om din roll i aktuella Kronjuvelerna som är din kommande film?
– Jag spelar en tjej som heter Fragencia och hela storyn är ett magiskt drama där allt kan hända. Min rollkaraktär blir anklagad för mord i början av filmen och sen spelas delar av hennes liv och relationer upp. Det är en drama-thriller-komedi som jag hoppas att folk både kan gråta och skratta till. Den är nog ganska klassiskt i den bemärkningen att det är ett stordrama som går igenom alla känslospektrum.
Vad var det som fångade dig med rollen?
– Det är mycket med den världen, när jag träffade Ella (Lemhagen, regissör, reds.anm) så fångades jag av hennes förhöjda språk och att det samtidigt är lite av en fanatasifilm där karaktärerna ändå är autentiska. Det var häftigt att få försöka bygga upp magin utan att ta bort äktheten. Det är en rolig, men samtidigt tragisk historia, spänning från början till slut. Det är ett av få manus jag sträckläst för jag ville ha reda på vad som skulle hända!
Hur var det att jobba mot Björn Gustafsson och Bill Skarsgård?
– Vi var ett väldigt tajt gäng som spelade in filmen i Litauen och det blev nästan som att vi byggde upp en egen liten familj och värld. Bill och Björn var fantastiskt roliga att jobba med, vi hade överlag väldigt roligt och jag tror det var en viktig faktor då vi hade litauisk arbetstid på 12-13 timmar per dag och vi umgicks konstant. Att komma bra överens är otroligt viktigt, det höjer hela arbetskvaliteten på produktionen.
Hur känslomässigt insatt blir du i dina roller?
– Det är ofrånkomligt, speciellt under inspelningen då man försvarar sin karaktär ända ut i fingerspetsarna även i scener som inte är helt försvarbara. Jag är helt inne i karaktären även om jag blir Alicia när dagen är slut.
Du blev nominerad till Guldbaggen 2010 och sa då i en intervju att det ”kändes helt galet”. Hur var det att få reda på det och vad trodde du om dina chanser att vinna?
– Jag var otroligt glad över att ens bli nominerad, det var min vinst. Jag var ju så pass ung och det var inte alls många år sedan jag satt och kollade på Guldbaggen på tv och såg mina idoler ta emot priser. Det var otroligt kul att bli nominerad mot Noomi Rapace och Pernilla August, och så klart att gå upp och ta emot priset. Det var inget jag ens vågat hoppats på! Jag kommer inte ihåg särskilt mycket från när de ropade upp mitt namn eller vad jag sa i talet, men jag fick åtminstone med att tacka de som betytt mest, hjälpt och trott på mig.
Vad betyder priset för din framtid tror du?
– Direkt efter Guldbaggen gav det mycket för att väldigt många såg filmen.Jag tyckte att det var jätteroligt att den blev mer sedd, sedan så tror jag visserligen att priset ger filmen mer än det ger min framtida karriär. Det är i alla fall ett pris jag blev väldigt lycklig och hedrad över att få. Jag hoppas att folk ser jobbet som ligger bakom det.
Du fick ju även priset Shooting Star vid Berlins filmfestival, hur var det?
– Lite samma sak som med Guldbaggen, fantastiskt hedrande. Det som blev själva priset för mig var att få träffa internationella castingdirectors och all världspress som jag fick. Plus att det var fantastiskt roligt att få träffa andra unga skådisar.
Tidigare Shooting Star-pristagare är exempelvis Daniel Craig och Carey Mulligan, känner du någon press på att du måste prestera bra efter de här priserna?
– Guldbaggen fick jag för min första roll så det kändes inte så, det var trots allt första långfilmen. Jag tar det mer som en push på att jag är på väg i rätt riktning, det är inte priset som säger att jag är på en viss nivå, jag gjorde en film som folk blev berörda av och det är det jag strävar efter i varje projekt. Nu har jag gjort två långfilmer och har mer verktyg och är några steg längre på vägen, jag är mer säker på vad jag behöver under press. Men det är klart att jag alltid är lite nervös.
Du är även klar för din första Hollywood-film The Seventh son där du ska spela mot bland annat Jeff Bridges och Julianne Moore, får du berätta något om det?
– Ja, jag har fått en roll, men jag vet inte riktigt vad jag får säga och inte. Jag åkte över till USA och träffade regissörerna, och jag fick göra ett kemitest med den manliga huvudrollen. Efter ett dygn satt jag på ett flygplan på väg hem och hade fått en roll. Om inget går fel så börjar vi spela in den i september. Det känns fantastiskt att få göra gigantiska miljardprojekt, får man möjligheten att göra en sådan film så kan man senare finansiellt klara av att göra filmer som inte har någon budget, men som ändå är filmer man brinner för att göra. Det är mitt mål, att inte göra filmer utifrån budget utan för historien den berättar eller regissören och produktionen man får jobba med.
Vad är det som får dig att fastna för en film?
– Det kan vara allt från första mötet med regissören, man klickar för en fantastisk historia som man förmodligen kan berätta. Det är väldigt mycket känsla för mig, jag tycker att det är intressant med karaktärer som är mångbottnade, att det är något att bita i och jag tror att det är den där magkänslan som brusar upp ibland som styr mycket. Jag gillar karaktärer som man inte riktigt vet vad man ska göra av, de som har något mörkt som ligger långt ifrån mig själv. Jag gillar att utforska känslor som jag personligen inte varit nära. Det lockar att gå långt från mig själv, det är både jättejobbigt och skithäftigt.
Vad gör dig så populär att arbeta med?
– Det får du nog fråga människorna jag jobbar med.
Hur försöker du att vara när du jobbar?
– Jag försöker ha en lätt inställning och jag försöker vara väldigt fokuserad när jag väl jobbar. Jag gillar att arbeta nära med regissören och att vara förberedd. På ett sätt är det ett yrke och arbete, men det är även en hobby som jag brinner för och jag älskar det. Jag gillar att jobba med människor och att ha kul.
Vad var det som fick dig att börja göra film?
– Jag var sju-åtta år när jag gjorde min första kortfilm, sen gjorde jag julkalendern och miniserier vid sidan av min skolgång. Det har alltid funnits där och jag är uppvuxen med teater då min mamma är skådespelerska, jag har alltid varit inne i den här världen och blivit förtrollad. Mamma har pushat mig hela tiden, samtidigt som hon frågar om jag verkligen är säker på att jag vill jobba med det. Jag är otroligt lyckligt lottad som fått möjligheten att jobba så mycket i en så extrem bransch som det faktiskt är, speciellt som kvinna. När man är över 30 år så finns det generellt knappt några roller, filmvärlden är väldigt tuff för kvinnor och arbetsmarknaden blir bara mindre och mindre.
Vad är din plan?
– Sverige är en liten marknad, så drömmen är att nu när jag är med i den danska produktionen och även den amerikanska filmen så kan min arbetsmarknad breddas enormt. Jag vill ha massor att göra, men det är inte lätt. Jag vill ut på olika filmfestivaler mer och träffa olika regissörer, på det sättet kanske jag kan upprätthålla att kunna jobba så mycket som jag vill.
Du är även utbildad dansare, vad har du för ambitioner med det efter din succé på den vita duken?
– Jag har fortfarande en vision om att kunna kombinera mina danskunskaper i filmvärlden. I den danska filmen så har både jag och Mads Mikkelsen tagit fram våra danskunskaper. Det är otroligt kul och jag fortsätter gärna någon gång i framtiden, kanske att jag på en teaterscen kan kombinera med dans. Jag har valt att inte bli professionell dansare utan istället satsa på skådespeleriet. Jag har alltid dragits till det sen barnsben. Det var ett hårt beslut, det var sista året i gymnasiet när jag skulle söka dansjobb i Europa och kände att det var fel. Jag ville något annat med det var tufft att ge upp något som jag kämpat för och gett väldigt mycket blod, svett och tårar. Jag älskar dansen, men inte på samma sätt. De nio åren är till viss del en scenutbildning, det ligger inte långt bort eftersom man uttrycker med kroppen i båda.
Har du tid att träffa vänner och ta det lugnt?
– Nu är jag hemma i tre dagar och när den här intervjun är klar ska jag träffa min tjejkompis. Sedan är jag borta i tre månader till. Tack och lov har jag helt fantastiska vänner som är min trygghet när jag kommer hem, det är som att jag inte alls varit borta och det är ju så det ska vara i vänskap!
Avslutningsvis, var siktar du nu?
– Att åka tillbaka till Prag och ha sjukt kul, samtidigt som vi avslutar en fantastisk film. Och förhoppningsvis blir det lite ledigt i sommar.